Hej alla som läser! <3
Ja detta ämne är något som jag har haft med mig genom livet tror jag. Kanske inte så medveten om det förens på senare år. Men dessa två, ångest och prestation hör ju i ihop. Lika mycket som ångest och oro om framtiden hör ihop. Och det finns som som kanske säger, jag vet inte varför jag får ångest. jag får bara ångest. MEN NEJ! Hela jag och mitt inre skriker när någon säger så, för man förnekar sina känslor. Det är alltid en känsla som triggar ångesten. Känslan är grunden, sen om tankarna spinner vidare eller gör det värre det är en sak och en bidragande del. Men känslan är den som ger ångesten.
Det kan vara en känsla man inte vill titta på, då är man som människa duktig på att dölja den, och kanske stoppa ner den i en låda djupt inne i sitt inre. Men situationer, händelser, ord och konflikter kan trigga denna låda till att börja vibrera och öppna sig. Och POFF! Kommer jobbiga känslor upp och skapar ångest.
Ungefär som det psykodynamiska perspektivet som finns inom psykologin. Vilket jag är ett stort fan av. För jag anser att mycket finns under ytan, saker ifrån våran barndom sätter präglingar, minnen, programmeringar som absolut kan påverka oss i vuxen ålder. Detta kan ta tid att jobba på och titta på, vilket den vanliga sjukvården inte har tid med i dag, så man jobba fortfarande på ytan och ibland lägger ett plåster på bara.
Men det sämsta man kan göra, enligt mig när man får ångest är att kämpa emot. För att den ska försvinna. Det gör mer ont bara. Du behöver gå igenom känslan, gråta ut, skrika ut det eller något annat som gör att du kan ventilera. Fråga ångesten varför den kommer. Kanske dyker en bild eller en tanke upp. Men blunda inte igen för det. Frö det finns inget rätt eller fel i att du faktiskt får dessa starka känslor kring något. De talar om för dig att du faktiskt tycker och känner något. Vilket inte är fel! Oavsett vad du anser..
Just nu, får jag tex kämpa med ångesten över att jag nu är inne på min andra vecka sjuk ifrån mitt nya jobb! Jag vart sjuk förra veckan tisdag – torsdag. Pallrade mig iväg till jobbet fredag. Och sen kom bakslaget delux söndag kväll och jag är inte klar än.. Det är tankar som ”vad tycker arbetsgivaren om detta nu?” ”kommer detta påverka att jag får fast jobb sen efter mina 6 mån prov tiden”.. osv. MEN vad fan ska jag göra liksom. Jag har feber (feber fri första dagen dag) , hosta som sitter djupt i bröstet och jag har inte smak kvar. Jobbigare att andas. Så att jag sitter här och stressar över det kommer inte skynda på det. Att jag som förra veckan skyndar mig tillbaka till jobbet kanske leder till att jag inte blir bra. Jag vill heller inte att någon annan ska få det jag har just nu heller. Men att hostan hänger kvar i säkert veckor är ju inget konstigt, men jag vill kunna orka gå ett par meter i alla fall utan att bli tok andfådd och hosta sönder mig innan jag drar iväg.
Så jag tänker att jag inte kan göra något åt det i dag, jag kan inte påverka det mer än att jag verkligen kurerar mig. Så jag kommer tillbaka stark till jobbet.
Sen får de som tror annat, tro annat. OM det finns några som tänker annat. För egentligen kan det vara min osäkerhet, mina RÄDSLOR som pratar med mig och inget annat. Samt mina krav jag har på mig själv, att jag ska prestera, vara duktig, sköta mitt jobb helt fläckfritt helst! Detta är ingen bra balansgång egentligen. Men det är lätt att sätta krav på en själv. Det är jag inte ensam om.
Ofta är det ens rädslor som är med på ett hörn när ångesten är med. Speciellt när man är orolig för vad som kanske händer i framtiden. Men något jag har lärt mig är att vara mer här och nu. För det som kommer sen, tar man sen. Oavsett om man får fria, njuta eller kämpa på, byta plan osv. Så gör man det man behöver sen.
Så bli mer medvetna om vad som triggar ångest, vad har du för tankar och känslor? Även något litet kan vara det som utlöser. För att det finns en koppling till något annat, som påminner. Men förminska inte dig och dina känslor. Möt dom istället, prata med dom och sedan låta de får lugna ner sig. Gör inget motstånd!
Kram på er!
